Dumbulle

Jag hade ett jättebra inlägg på lut i min lilla valnötshjärna, men så kom min tjocka katt in och började mysa.
Poff så var den iden borta!

Jag är fortfarande kär, lik förbannat. Tänk om man hade en känsloknapp. Det ska jag uppfinna. Det ska bli mitt mål i livet.
Tur att jag har mina underbara vänner som hjälper till. Genom att höra dom säga massa negativt blir det lättare att fatta att han faktiskt inte är en felfri person. Fast det kommer ta tid så klart..

Galet mycket plugg har jag, jepp jepp. Men vad fan, är väl så det är.

Nu ska jag ta tag i min kära kulturhistoria men underbar musik och godis som hjälp.

Fan.
Allt är illa just nu.
Egentligen borde jag må bra. Jag går i en underbar klass på en bra skola, mina vänner är underbara och till och med familjen funkar.
Men fan vad jag saknar dig.
Det är en fyskisk smärta, jag känner den. Den sitter djupt, djupt inne i magen. Som ett hål, ett stort svart hål. Den gräver sig djupare och gör sig större. Snart kommer den sluka mig.
Jag trodde jag hade kommit en bit på vägen, att jag höll på att bli bättre.
En natt krävdes för att smula sönder mina förhoppningar om ljusare tider.
Jag kunde inte stå imot, ville ha dig närmre mig än det är möjligt. Ville andas in minsta lilla av din lukt och känna dig under mina händer. Utan dig är jag som en levande död, och bara ett ynka sms kan liva upp hela min dag.
När blev jag så otroligt beroende av en annan människa? Detta är inte jag, jag är inte en kärlekskrank tonåring som skulle kunna göra vad som helst för kärleken. Eller?
Du har gjort mig till en ny människa.
Och det dödar mig långsamt att jag inte kan vara med dig, att du inte vill vara med mig.
Som Romeo och Julia, fast Romeo faktiskt ger upp.

Jag älskar dig. Du är mitt hjärta.